Dagens dust med SvD (eftersom det inte fanns något att twingla i DN) avslöjar inte bara att det dräller av författare i Skogås, utan också att det där med ett bortglömt D kan få ett ord att bli ett helt annat. Det försvunna D:et först:
”1. Paro Airport, Bhutan. Landningsbanan är inklämd mellan nästan 5 000 meter höga berg och för att landa måste piloterna göra en brant dykning och därefter flyga i en smal korridor mellan träbeklädda [ (sic!) ] bergssluttningar.”
Jag vet att det ska stå trädbeklädda sluttningar, men bilden jag får för mig är inte bergssluttningar klädda med träd, utan … ja – bergssluttningar klädda med trä. Så här, ungefär. Vilket genast gör texten både roligare och mer mysteriös. Annars är artikeln om världens farligaste flygplatser imponerande*. Det är inte läsning för flygrädda dock. Gulp!
Således, de drällande författarna … om nu tre (?**) kan tänkas vara ett dräll:
SvD har en stor artikel om Salim Barakat, aktuell med en ny bok – Döda noviser. Lite lokalanknytning där, eftersom områden i och kring Skogås figurerar i boken, vars beskrivning låter direkt lovande:
”En tystlåten man slipar en kniv vid en havsvik. En grupp människor letar efter en främling att underhålla. Fartyg färdas över landbacken på ändlösa irrfärder utan att någonsin nå sitt Ithaka. I Döda noviser låter Salim Barakat handlingen för första gången utspela sig på svensk mark – men det är ett Sverige som inte liknar något annat. I Barakats Skogås uppfär sig varken havet, tiden eller döden som de brukar, och i hans prosa banar språket och tankarna sina högst egna, oväntade vägar.”
Det finns ett par titlar av honom inom Huddinge folkbibliotek, både på svenska och arabiska, så passa på nu innan de är utlånade.
En annan författare tillika serietecknare och illustratör är Per Demerwall, känd av somliga inte minst för sin hyllade serieversion av August Strindbergs Röda Rummet. För närvarande pågår produktionen av nästa verk, ett enligt uppgift humoristiskt serieäventyr i Bellmans Stockholm, 1780-talet. Rosenhanes äventyr verkar riktigt lovande utifrån presentationen på siten. Ni borde inte heller missa hans Det var inte så länge sen, om uppväxten i 1960-talets Stockholm. Dessutom säljer han schyssta t-shirts!
Sen, förstås … har ju en annan dårå fuskat lite med litteratur, sådär. Då och då. Tillräckligt för att åtminstone kvala in på en lista över Skogåsverksamma författare, men jag är kanske satt i jäv eller nåt med tanke på att jag plitar ner det här. I vilket fall som helst utkom jag våren 2006 med Recept för Domedagen, en svarthumoristisk alternativ saga i efterlivet med alla de tunga namnen (inklusive några lättviktare). Vem kunde ana att fan själv hade en … Mormor?
När vi ändå är inne på ämnet författare i Huddinge kommun ska jag också passa på att nämna CA Erikssons Frostnupen. Till dagligdags arbetar han som Huddinge kommuns pressekreterare efter en lång bana inom journalismen. Frostnupen är CA Erikssons debutroman och en historia han burit på i mer än trettio år. Det är en fantastisk historia om kärlek och svek, försvinnanden och oväntade skeenden i några människors liv, förlagt till det västmanländska Norberg och ångande av både berättarglädje och detaljer. Faktum är att hans bok är nästan lika bra som min!
Fast så säger förstås han också; varje författare älskar sina egna böcker … tror jag. Bibliotek älskar dem också – i alla fall så länge de lånas ut.
- – - – -
*: På grund av tekniska problem kan jag inte lägga in några videos, men de finns vid SvD-artikeln.
**: Det finns säkert fler. Hör av er i så fall.
maj 20, 2008 at 3:51 e m
Man kan till och med drälla ensam. Vad det gäller Bibtechs eget författarskap kan jag i egenskap av läsare enbart rekommendera boken. Den är bra, rolig och man blir lite eftertänksam av den. Det tycker jag om.