Du och Jag och Vintern

december 20, 2007 in Evenemang, Noveller, gästbloggare

Den novelltävling som utlystes på bland annat Bibtech142 för en dryg månad sen är nu till ända. Vi gratulerar Anna Hedenstedt, 13 år, till första pris. Hennes vinnande bidrag följer nedan.

* * * * *

Du och Jag och Vintern

Mitt minne är lika starkt som vinterns frostkristaller. Minnet som aldrig ska överge mig, minnet jag inte vill lämna. Jag vet att jag aldrig kommer att få uppleva något liknande, jag förstår att det var sista gången för alltid. Ändå gör det inte ont att minnas, jag kan tänka på det utan att låta bli att le.

Snön föll hela natten. Vi stod i mitt fönster, hand i hand, och såg på hur världen långsamt förvandlades. När morgonen kom var marken täckt av snö. Tillsammans utforskade vi årets vinter, trots att den var likadan som alla år innan.
Tillsammans, bara du och jag och vintern.
Du byggde en snögubbe och sade att det var jag, jag skrattade och gjorde en snögubbe som föreställde dig med, fast sedan tryckte jag fast en stor trollnäsa på den. Du skrattade och gjorde kaninöron på din. När vi hade gjort så ett tag så liknade våra snögubbar ingenting alls.

Vi gjorde snöänglar bredvid varandra, två små änglar hand i hand, precis som vi. Vi lekte snöbollskrig, brottades i snöhögar, krossade isen på de frusna vattenpölarna, allt man bara måste göra på vintern. Vi var som två små barn igen, vi lekte, vi hade inte glömt bort hur man gjorde.

När det mörknade så gjorde vi en snölykta. Vi kramade snöbollarna tillsammans, med varsin hand. Det blev inte så bra, när vi lade på den sist bollen på toppen så rasade allt. Vi skrattade, sedan satte vi fast ett värmeljus ovanpå istället, för något ljus måste man ju ha i en lykta.

På kvällen stod vi i fönstret igen och såg ut på trädgården, där var våra snögubbar, eller vad man nu skulle kalla de små snöhögarna som låg marken. Där var den stora frusna vattenpölen som vi hade krossat isen på. Där var den stora snöhögen som vi hade hoppat i. Och mitt i alltihop stod vår snölykta, ljuset brann fortfarande i den, och det strålade och glänste vackert i hela trädgården.    

Nu faller snön igen, över samma jord, både på dig och mig, men inte på samma sätt längre. De små vita flingorna söker sig ner mot marken och lägger sig över skogar och ängar och på hustak och vägar. Den fastnar på din mössa, den fäster sig i mina ögonfransar. Den hoppas och vill kunna laga det bandet som fanns mellan oss. Bandet som brast alldeles för fort.

Jag minns och saknar. Jag ser allt det vackra framför mig när jag blundar, och jag vill inte öppna ögonen och låta det försvinna. Jag minns och saknar och minns igen, och nu gör det ont.

/Anna Hedenstedt